Jag gillade dig
när vi gick i grundskolan.
—På mr Lorenzos lektioner.
—Jag gillade dig också.
Jag önskar att jag hade vetat det.
Men på den tiden
hade jag behövt en manual.
Har du funderat på
att tjäna pengar på nåt annat sätt?
Inte direkt.
Jag jobbade i köpcentret ett tag.
Får jag se på dig.
Om det inte gör nåt.
Det var längesen för mig.
Jag pratar med Andre på tisdag.
Är du intresserad om det blir nåt?
Innan jag lovar nåt sånt
måste jag installera mig.
Det är klart. Gå runt lite, ta
några djupa andetag, titta på himlen.
Se hur blå den ser ut på utsidan.
Ha så trevligt.
Jag hör av mig när jag är på plats.
Och tack för att
du ordnade det för Lana.
—Och tack för att du hämtade mig.
—Det var så lite.
Vi ses.
Gå tillbaka in på rummet, vännen.
Mamma har inte tid.
—Det är inte Ethan.
—Henry?
Ja. Ta på dig kläder och...
Jag har besök nu...
Kasta ut den jäveln,
annars krossar jag skallen på honom.
—Vem är han?
—Vänta lite.
Snabba på, nu.
Du har inte rätt att komma hit...
Det var ett basebollträ,
och dörren är av kartong.
Okej, okej.
Vi ska bara klä på oss, för fan.
Innan jag skickar ut min vän—
—måste du lova
att inte göra illa honom.
Ut.
Ringer du min mamma igen så
krossar jag skallen på dig. Begrips?
Ja.
Då så.
—Och ta med soppåsarna ut.
—Okej, visst.
Där rök mina pengar.
—Hur länge har du gjort det här?
—Inte så länge.
—Jobbet på mataffären, då?
—Jag fick sparken.
Jag gav dig pengar innan jag åkte in.
Det räckte gott och väl.
—De tog slut.
—Ja...
—Och de satte spår på armarna.
—Kom inte hit och läxa upp mig.
Du åkte in.
Jag gjorde det jag måste.
Vi glömmer allt det här, mamma.
Det är ingen idé
att gräla om det som har hänt.
Du kan inte fortsätta så här.
Som luder, och knarkare.
Speciellt inte inför Ethan.
Han är inget litet barn längre.
Om du gör sånt när han är här
får han men för livet.
Ska du ta hand om oss, kanske?
Som din kuksugande pappa gjorde,
när han stack med sin bögvän?
Pappa är ett gammalt kapitel
som inte är värt att prata om.
—Har du hittat nåt redan?
—Kanske det.
Vi ligger ett halvår efter
med räkningarna—
—och inkassobolagen
nosar oss i nacken.
Se till att få ordning på dig själv,
och lägenheten.
Jag kommer nog på nåt.
Är Ethan hemma?
—Vad är det?
—Det är jag.
Henry? När kom du ut?
Idag. Får jag komma in?
Mamma sa att jag skulle låsa,
för hon fick besök.
—Jag kommer.
—Du behöver visst lite olja.
—Mamma, har du nån som luktar gott?
—Jag har den där italienska.
—Du har tränat, ser jag.
—Ja, jag har använt hantlarna.
Vi gör det på riktigt.
Tänker du visa mig
tv—spelen du skrev om?
—Ska du bo här?
—Ja, tills saker och ting är ordnade.
TRE VECKOR SENARE...
—Var är min?
—Jag spillde ut den.
Och du tänkte inte på att köpa en ny?
Det hade jag varken
tid eller lust till.
Din skit.
Jag tänkte att det skulle räcka
om jag berättade om min.
Näpp.
Historien börjar på Jamaica, där...
—Tänker Davids köra "läckande rör"?
—Det brukar funka.
Tycker du fortfarande att tuggummi
är till för kor och idioter?
Ja, och det är det.
Stick, jag sover.
—Jag sover!
—Ledsen att jag stör.
Men det finns
ett läckande rör i lägenheten.
—Det ser jag inte.
—Jag ska kolla rören.
Släpp in mig så ordnar jag det
så snabbt som möjligt.
Mr Vasquez? Hallå?
Hallå?
Jag måste komma in och kolla rören.
Mr Vasquez!
Jag håller på att klä på mig!
Polisen. Rör dig inte.
—Rör inte armen igen. Comprende?
—Okej.
Anthony.
Vad är det här för skit?
—Är det nån annan där inne?
—Mi novia. Hon är i sovrummet.
—Har den sköna nåt vapen?
—Nej.
—Vad heter hon?
—Om du minns.
Ta bort fotjäv... Fan! Helvete!
—Du har nåt under skon.
—Namnet, tack.
—Rosalinda.
—Det är ju två namn.
—Det är bara ett.
—Och det är bara hon där inne?
Det är bara hon.
Rosalinda!
Bulwark—polisen.
Lås upp dörren och kom ut med
händerna över huvudet.
Rosalinda! Är du där inne?
—Pratar Rosalinda engelska?
—Ja, men hon har problem med öronen.
—Är hon döv?
—Hon har hörapparat.
—Men inte när hon sover.
—Han ser ut som en snarkare.
Det heter sömnapné.
—Har hon nåt skjutvapen?
—Nej, men hon har pepparsprej.
—Kom igen!
—Det här svider nog lite.
—Det stryper blodtillförseln!
—Vi kommer innan foten är blå.
Förmodligen.
Lägenheten är finare än min.
Den luktar bättre också.
Släpp in Davids.
—Är det polisen?
—Kriminalassistent?
—Du lever dig verkligen in i rollen.
—Min kusin är rörmokare.
—Sitter Vasquez i bojor?
—På brandstegen.
Hans döva flickvän är där inne.
Har ni tänkt skjuta henne?
—Är hon beväpnad?
—Det är 75 procents risk för det.
—Var ska jag stå?
—Vid fönstret.
—Du skulle ha öppnat för rörmokaren.
—Ett, två, nu.
Polisen, okej?
Comprende?
Väskan känns lite tung.
Även om man tänker på allt smink
latinotjejer går runt med.
Hon har en pistol.
Kom nu, vännen.
Stå kvar här.
Stäng dörren
och sätt igång fläktarna.
Var gömde din novio den gröna
axelväskan han fick igår kväll?
Får jag ta på mig nåt?
Jag fryser.
—Jag förstod inte det där. Gjorde du?
—Nej. Det lät som en delfin.
—Det går nog bättre om hon svarar.
—Var är väskan?
—Jag vill prata med en advokat.
—"Jag vill..." Klick—klick?
Var är den gröna axelväskan?
Vi såg Vasquez gå in hit med den
igår kväll vid elva.
Den där toppenkillen som drog
och lämnade dig i sticket.
Han hade i alla fall tid
att ta med sig sin själsfrände.
Säg var den är så sticker vi
och kan äta frukost på Bert's.
Då kanske vi kan
glömma dig och din pistol.
Var är den?
I garderoben.
Där inne.
I väggen bakom kostymerna.
Jag känner lukten av vändstekta ägg.
Potatisplättar.
—Och rågbrödstoast.
—Och kaffet du är skyldig mig.
Hör du, polisen!
Ta in Vasquez igen.
Vi har pengar, knark och två idioter
att ta med ner till stationen.
Ni sa att om jag berättade var väskan
är så skulle ni släppa mig.
—Förstår du henne?
—Nej.
Är det en man eller en kvinna
som sjunger?
Det kan jag inte avgöra.
Det är ingen skillnad nuförtiden.
Skillnaden försvann när män
började säga "Vi är gravida"—
—när deras fru var det.
—Er frukost.
—Tack.
—Gillar kommissarien intriger alltså?
—Ursäkta mig?
Kan vi få ta med oss maten?
Ska jag packa ner allt som jag
precis har burit hela vägen därifrån?
Ja.
Jag hämtar några lådor.
Krockade ni med
en frukostlastbil på vägen?
Vi fick meddelandet på Bert's, så vi
tog med maten, lukten hänger kvar.
—Jag gillar deras rågbrödstoast.
—De är från ett bageri i närheten.
—Ert gripande i morse skapar problem.
—Vem har klagat?
Nån såg er på brandstegen.
—Vasquez var beväpnad, och vi...
—Det finns en video.
—Har du sett den?
—Ja. Den är inte hemsk.
Men den kunde ha varit mycket bättre.
Ljudet är skit. Vittnet stod
för långt bort. Det gynnar oss.
—Vem tipsade dig?
—Min kontakt på Channel 7.
Ansjovis.
—När visas den?
—På 18—nyheterna. Ni överlever.
Men det tar nog död på vårt snack om
löneförhöjning och befordran.
Ansjovis.
Vi var inte särskilt hårda
mot Vasquez. Det var mest jag.
Du var tillräckligt hård.
Mr Lurasetti är också med i videon.
Han ler med hela ansiktet när du
sätter foten på hans huvud.
Vår kriminalinspektör—
—vår mexikansk—amerikanska inspektör,
ser nog inte genom fingrarna med det.
Men ni uppnår resultat, och det
räddar er från att få sparken.
Politik, som alltid.
Precis som mobiltelefoner. Och lika
irriterande. Allt är politik.
Att bli stämplad
som rasist nuförtiden—
—är som att bli anklagad
för att vara kommunist på 50—talet.
Om man säger nåt kränkande
i ett privat telefonsamtal—
—eller behandlar en minoritetsperson
som langar till barn ovarsamt—
—så behöver underhållningsbranschen,
"nyheterna", en skurk.
Det är förstås inte hycklande alls
att medierna skildrar fördomsfullhet—
—med blind fördomsfullhet.
—Det är åt helvete, men så är det.
—Men jag är inte rasist.
Varje år på Martin Luther King Day
beställer jag en svart kaffe.
Hur länge är vi avstängda?
I sex veckor, utan lön.
—Vi behöver timmarna.
—Jag vet var poliser tjänar.
Åk och käka lite rågbrödstoast.
Ridgeman...
Du måste se upp med sånt här.
Det finns digitala ögon överallt.
Jag gör det jag tycker är rätt.
Sån var jag
när vi var partners också.
Det finns ett skäl till att jag
sitter vid skrivbordet och bestämmer—
—och du hukar på en brandstege i
timmar med en 20 år yngre partner.
Anthony har mundiarré,
men han är bra.
Det var inte det jag menade.
Tack för att du berättade, och om du
kan lägga in ett gott ord hos chefen—
—skulle jag uppskatta det.
En sak till innan du går.
Jag har sett videon ett par gånger.
Du gick hårdare åt honom
än vad som krävdes.
När vi jobbade tillsammans
var du inte så brutal.
Och?
Det är inte hälsosamt att vara ute
och skava betong så länge som du.
Du når resultat, men du förlorar
perspektiv och medkänsla.
Snart blir du en mänsklig ångvält—
—täckt av taggar och driven av ilska.
Det finns en massa idioter där ute.
Ja.
Använd den här tiden
för att tänka över saker.
Prata med Melanie om det.
Umgås med henne och Sara.
Det ska jag.
Jag vill inte.
Jag vill inte.
Sara?
Ja, mamma. Det är jag.
Vännen? Vad är det som är fel?
Vännen?
Kom hit.
Välkommen tillbaka, mr Lurasetti.
Alla födda i New York
kallar mig Tony.
Då säger vi Tony.
Ett ögonblick.
Är det nåt fel på den, Tony?
Nej, den är vacker,
precis som du lovade. Den är...
Om Denise tvekar när jag friar
kommer den här att övertyga henne.
—Jag har problem på jobbet.
—Ska vi ordna en avbetalningsplan?
Jag har sparat pengar till den.
Det är ett annat slags problem.
Min frus bröder är psykologer
och hennes systrar är advokater.
Jag behöver inte den sortens hjälp
för mina problem.
Jag tänker på vilken framtid jag har
att erbjuda min flickvän, och...
...det är inte
så många diamanter i det livet.
INNEHÅLL I BOX 2B BEKRÄFTAT
LAGRINGSTID: OKÄNT
Vi måste vara redo imorgon kväll.
Här måste du vara försiktig.
Det finns lejon.
—Kan vi skjuta dem?
—Ja, men det blir rätt svårt.
—Om vi inte har ett hagelgevär.
—Hur får vi det? Fan!
Gå bakom mig. Stanna där.
—Jag tog kissemissen.
—Vi måste dra. Det kommer fler.
När vi har kommit över bäcken
måste vi se upp för ormar.
—Du är ju redo för en riktig safari.
—Jag vill inte jaga djur på riktigt.
Det är sånt rika vita människor gör.
Men du är rätt bra på det här spelet
och de andra vi har spelat.
Ja, det är det jag vill bli
när jag blir stor.
—Ska du spela spel?
—Nej, bli spelutvecklare.
Skapa värdar som inte liknar
den där utanför.
Finns det skolor
där man lär sig såna saker?
Ja, det gör det.
När du är klar med high school
kanske du kan...
Jag måste sticka.
—Kan du spara spelet?
—Ja, det kan jag.
Okej.
—Hans kusiner kommer väl nu?
—Ja.
Jag gillar inte att det är
så många frågetecken.
Inte jag heller.
Men dagen flyttades fram.
Vi har fått vårt förskott.
Och Andre har gått i god för dem.
Andre är ett av frågetecknen.
—Har du vår försäkring med dig?
—I handskfacket.
Varför ville du ha dem
inslagna i folie?
Ibland har man inte tid för handskar—
—eller att torka av fingeravtrycken.
Jag hoppas vi slipper använda dem.
Vi gömmer dem i bilarna.
Skåpbilen och flyktbilen.
Det blir nog bra.
De två poliserna filmades
av ett vittne i morse.
Båda har stängts av.
Ridgeman åtalades för
övervåld 1998 och 2004.
Och Lurasetti stängdes av för brott
mot uppförandekoden förra året.
Polisdirektören vill inte...
STÄNGT
Du har fem sekunder på dig
att ge mig pengarna.
—Okej, okej.
—En.
Två.
Tre.
—Fyra, fem.
—Ja.
Jag behöver ett paket...
Nej, snälla...
—Skorna!
—Jag glömde.
—Hej.
—Hej.
—En öl?
—Nej, tack.
—Jag har tagit extra medicin idag.
—Det var tråkigt.
—Hur mår du?
—Okej.
Vad handlar det där om?
Några killar var efter Sara,
och en av dem kastade läsk på henne.
—Vad då för kille?
—Hon kände inte igen honom.
Han hade cykel. Men det spelar
ingen roll vem det var.
Det är femte gången. Det här
jävla kvarteret blir bara värre.
Det ska inte vara så jobbigt
att ta sig hem från skolan.
Nej, det ska det inte.
—Erbjöd du att följa med henne?
—Självklart.
Men hon vet att jag inte är så
rörlig, och hon skulle skämmas.
Hon har två uppsättningar polis—DNA,
hon är tuff.
Ja, särskilt med tanke på hennes
ålder och kön. Men hon blir äldre—
—och killarna kommer snart att vilja
göra andra saker med henne.
Jag trodde inte att jag var rasist
innan jag flyttade hit.
Jag var så fördomsfri
en ex—polis kunde bli. Men nu?
Vi måste flytta.
Vi skulle ha gjort det igår.
Ja.
Det här med dig och Anthony
gör ju inte saken bättre.
—Har du sett Vasquez—videon?
—Ja.
—Och?
—Du behöver en ny vindjacka.
Ja, folk kommenterar den.
Jag har ringt Bulwark
Security Provider och...
—Du ska inte bli väktare.
—Vi behöver pengar för att flytta.
—Jag kan ta smärtstillande...
—Det gör du för att skala potatis.
—Det är inte värt att diskutera.
—Men jag vill göra nåt.
Som mamma, som före detta polis.
Annars kommer du och jag en dag
sitta på ett sjukhus med vår dotter—
—för att hon har blivit våldtagen.
Ja...
—Jag tar hand om det.
—Hur då?
Det finns ett sätt.
Men det är inget vi ska prata om.
Nånsin.
Okej.
—Sara?
—Ja.
De visar programmet med lejonungarna
om du vill se det med mig.
—Men om du hellre vill läsa, så...
—Nej, det är bra.
Jag har stirrat på samma sida
i 20 minuter.
—Vill du ha nåt att äta?
—Ja.
Känns det okej, trots det som hände?
Ja, jag mår bra.
—Hej.
—Hej.
—Vill du ha en kaka?
—Nej, tack.
De är så söta innan de blir stora.
Jag har en grej att göra. Jag kommer
tillbaka om ett par timmar.
Jag ska prata med Friedrich.
—Vem ska jag hälsa...?
—Säg att Ridgeman är här.
—Jag ska se om han har tid.
—Det har han.
—Hur mycket kostar de här?
—5 000 dollar.
Så de är skottsäkra?
—Kan jag bjuda på ett glas?
—Jag har inte kommit för att dricka.
Slå dig ner.
Letar du efter en ny kostym—
—nu när du
slagit dig till lite fritid?
Nej.
Varför har du då valt
att besöka min butik i kväll?
—Hur går det för din son?
—Riktigt bra.
Hans mor och jag ska besöka några
universitet med honom nästa månad.
Han har klarat sig
riktigt bra på proven.
—Jag visste att han hade potential.
—Tack.
Jag vet att du
inte ofta gör undantag.
Han var ung, och jag visste att du
skulle kunna göra mig en tjänst—
—om jag lät honom löpa.
—Vad kan jag göra för dig?
—Jag behöver ett tips.
—Vad hoppas du hitta?
—En langare eller en köpare.
Helst nån som inte är från stan.
Jag är inte lika välinformerad
som förr.
Ring nån som är det, då.
Det ska jag göra.
Nu.
Anthony.
Vänta utanför mig vid halv fem.
Ja, på morgonen.
Använd den falska nummerplåten, ta
med vapen och avslappnade kläder.
Är du den berömda polisen
jag såg på nyheterna?
—Finns det skäl till att du är där?
—Ja, det gör det.
—Är allt bra mellan dig och Melanie?
—Ja, visst.
—Tänker du säga vad vi ska göra?
—Jag ska sova.
—Du ska köra till 19th och Brant.
—Vad ska vi göra där?
Varje svar leder till fler frågor.
Låt mig bara sova nu.
När vi är där får du svar
och kan ta en lur om du vill.
—Det låter som övervakning.
—19th och Brant.
—Du vet att vi är avstängda, va?
—Väck mig vid 18th.
Vi är vid 18th.
Stanna vid hörnet till höger.
Innan du rör nåt.
Askfatet.
En Big Orange—marknad har öppnat
nära mig. "Alltid färska varor".
—Är det skit?
—Jag har inte varit inne.
—Jag trodde att Denise lagade mat.
—Bara hemma hos henne.
Hon handlar bara i ekologiska butiker
som dämpar skuldkänslor.
Stanna på andra sidan av containern.
—Är det här bra?
—Perfekt.
Ta två.
Det händer nåt i lägenhet 633
i den gulbruna byggnaden.
—Vad då?
—Det är svårt att veta.
Särskilt som
lägenhet 633 inte ens finns.
Vad menar du?
Det finns ingen dörr med nummer 633,
inget fönster och ingen porttelefon.
Ingen post lämnas till den heller.
Men den finns där.
Det låter metafysiskt.
Har du fått ett tips om det?
Ja. Min kontakt säger
att en viss Lorentz Vogelmann—
—letade efter ett gömställe, och han
landade i 633:an i den här byggnaden.
Vogelmann?
Jag känner inte igen namnet.
Han är inte härifrån.
—Vad jobbar han med?
—Distribution.
Mest heroin. Stora mängder.
Vad gör vi här?
Frågar du som civil?
För vi är civila nu.
Precis som dagisfröknar
och luffare som samlar tomburkar.
Jag vet var jag la min bricka igår.
—Vad gör vi här?
—Vi övervakar en misstänkt man.
Vi ska ta reda på om
han har pengar han inte behöver.
Ansjovis.
—Om du inte vill vara med...
—Herregud.
Är du helt galen?
Du är avstängd,
och det är inte första gången.
Och nu tänker du bli kriminell?
Vad fan har du tänkt dig?
Nå?
Säg nåt.
Prata!
Jag fyller 60 om en månad och har
samma position som när jag var 27.
I många år trodde jag
att det arbete du och jag gör—
—och det jag gjorde
med mina tidigare partner—
—skulle ge mig det jag förtjänade.
Men politik och trender
är inte min grej.
Sånt skit har visat sig
vara viktigare än hederligt arbete.
Så efter att vi såg till att en stor
mängd knark inte hamnade i skolorna—
—blev vi avstängda för att
vi inte gjorde det artigt nog.
Sen får jag höra att min dotter har
överfallits, femte gången på två år—
—för att min skitlön tvingar oss
att bo i ett skitkvarter.
Min fru kan inte hjälpa till. Hon
kämpar sig igenom dagen på medicin.
—Mår de bra?
—Ja, Melanie klarar sig.
Sara tar det bättre än de flesta
i hennes ålder skulle göra.
Men vem vet hur
det påverkar henne i längden?
Du har haft möjligheter.
Du har kunnat ta mutor,
sno åt dig heroin, eller pengar.
Då var jag i tjänst. Idag är jag
en fattig civilist nära 60.
Jag kan leva med det, men inte
att min fru och dotter måste det.
Om vi samlade
alla idioter vi har gripit—
—skulle de fylla två hela flyglar
i fängelset, kanske tre.
Vi har kunskapen och rätten
att förse oss med lämplig ersättning.
—Herrejävlar.
—Bröllop är dyra.
—Det är inte det jag tänker på.
—Speglar vår lön vårt arbete...?
Lägg ner ursäkterna. Jag är för smart
för att låta mig manipuleras.
Jag såg hur du
tittade på väskan igår.
Tyst. Låt mig tänka.
—Ansjovis.
—Släpp av mig om du inte vill.
—Jag vill inte att du skadas.
—Jag behöver ingen livvakt.
Det vet du inte.
Om det blir för farligt
drar jag mig ur.
Det här är en dålig idé.
Det är dåligt för dig
och det är dåligt för mig.
Det är dåligt som lasagne på burk.
Men vänd och släpp av mig, då.
Om du gör det här ska det vara
för din egen skull.
Inte för att du tycker synd om mig
eller för att vi är partner—
—eller vänner som grillar
och ser matcher tillsammans.
Du ska göra det bara för att
du vill tjäna pengar. Inget annat.
Maskerar vi oss?
Jag har skottsäkra masker
och västar och lite tårgas.
—Jag är med tills vidare.
—Okej.
—Lorentz Vogelmann?
—Ja.
—Han ser benhård ut.
—Det är han.
Vet du om hans varor är i 633?
Nej, men när vi vet
att han är där skuggar vi honom.
Har du nån tidsram?
Min kontakt sa att han har hyrt 633
i två veckor. Det här är dag två.
—Vet du nåt om bilar, medhjälpare?
—Det får vi veta nu.
—Kamera?
—Tack.
—Du kan ta en tupplur.
—Med glädje.
Fråga mig om jag
fortfarande är med när jag vaknar.
Har jag legat så här i fem timmar?
Du borde ha knuffat på mig.
Det fanns ingen orsak.
Är du fortfarande med?
Ja, tills vidare.
—Har du sett Vogelmann?
—Nej.
Jag köper nåt att äta.
—Vill du ha en äggsmörgås?
—Två. Och en läsk.
Amen.
Jag har hört och känt lukten av det
där de senaste 98 minuterna.
Det bästa med ett övervakningsuppdrag
är då man äter.
En enda rödmyra hade kunnat
äta upp den fortare.
Nej.
Ta två.
—Jag njuter av eftersmaken.
—Det är du ensam om.
—Var parkerade du?
—Du håller på att bli senil.
—Låste du den inte?
—Jag glöm...
Jag tänkte på annat. Förlåt.
—Är det din väska?
—Det tror jag inte.
Titta framåt.
Sätt på er säkerhetsbältet
och lås dörrarna.
Paco, sätt upp det där solskyddet.
Por favor.
Töm fickorna. Lägg allt i väskan,
annars får ni måla hus i himlen.
—Gör oss inte illa.
—Ni har fem sekunder.
—Fyra, tre...
—Jag har inget mer.
—Inte jag heller.
—Visa mig insidan av fickorna.
Ser du?
Stäng av telefonen.
Hej då.
Jag utgår från...
Du...
Punkteringsfria.
Titta inuti.
Om nåt rör sig där inne,
en råtta, en mus, en mygga—
—kommer du att få ringa på
Allahs dörrklocka.
Öppna motorhuven.
Är allt som det ska?
Blodet är gratis.
Nycklar.
—Brett, är det du?
—Japp.
Kolla i garderoben.
Jag har köpt nåt åt dig.
Prova den.
Allt du köper till mig
passar perfekt.
—Tack för att du köpte den.
—Du kan tacka mig i sängen.
—Har ni slagit nån minoritet idag?
—Det är bara när vi är i tjänst.
—Det här var utsökt.
—Det var roligt.
Ska jag av din tystnad sluta mig till
att du inte kan prata om det här?
Du sluter dig till nåt helt korrekt.
Även om du är avstängd
och faktiskt civil?
De kriminella tar inte paus
för att vi sitter på bänken.
Och vi gör inte det vi gör
bara för lönen.
Vad då?
Försök inte lura nån
som är smartare än du.
Mycket smartare.
Såg du att jag köpte cannoli
från Fiorenzo's?
Sätt inte din karriär på spel, bara.
Det gör jag inte.
Sju okända bilar.
Om Vogelmann är i byggnaden
och kom med bil är en av dem hans.
—Är du fortfarande med?
—I allra yttersta kanten.
Denise?
Hon gissade att nåt var fel.
Jag sa inget.
—Och?
—Jag hämtade förlovningsringen.
—Hos Feinbaum?
—Ja, samma dag som vi grep Vasquez.
Tajmingen var dålig,
men jag ville fria ändå.
Det skulle inte få påverka mitt liv.
Men hon var på dåligt humör—
—den kvällen på grund av en situation
på jobbet, så jag gjorde det inte.
Sen föreslog du det här,
och jag kan acceptera tanken på—
—att vi rånar en langarjävel,
om det inte är för farligt.
Men när jag såg Denise, redan
innan hon började misstänka nåt...
Jag kan inte fria förrän det är
klart. Jag undviker hennes frågor—
—och för första gången
sen jag gick till guldsmeden—
—är jag inte säker på att hon
säger ja om jag friar.
—Jag kör hem dig.
—Jag har inte bestämt mig än.
Skitsnack. Du har bestämt dig,
även om du tror att du inte har det.
Du är ung och har fler möjligheter.
Be om en ny partner.
Jag vill inte ha en ny partner.
Jag gör det här skiftet, sa jag.
—Du är inte skyldig att...
—Mitt löfte är en skyldighet.
Tack.
Två smörgåsar. Och jag betalar för
din, om det inte är dyr salami i den.
Det kommer nån.
Det är gästparkeringen.
—De där killarna ser råa ut.
—Ja, de är lite luggslitna.
Ska de träffa Vogelmann, tror du?
Är de hans köpare?
20 procents chans. Snarare
mellanhänder eller lokala gorillor.
Och två läsk.
Ansjovis.
Ridgeman.
—Vogelmann?
—Ja, med de där svarta killarna.
—De kör västerut.
—Är du säker på...?
Den gamla damen behöver visst
rensa luftvägarna.
—Ligg inte i häcken på honom.
—Kör jag långsammare ser de oss.
Vad ligger västerut?
Mer av det här,
sen motorvägen och skoldistriktet.
De är nog inte ute efter
att stjäla färgkritor.
Känner du för lite bygge?
—Är det nödvändigt?
—Fem procent.
Bara för att punktera däcken, va?
—Vi ska inte döda nån president.
—Du måste ha bättre svar än så.
Vi är på väg in i okänt område—
—och jag kan mina gränser,
men inte dina.
Så innan jag sätter ihop en kanon
som jag sist använde i armén—
—vill jag försäkra mig om att du inte
vill döda nån för att stjäla pengar.
Vi ska inte döda nån.
—Den gränsen är betongförstärkt.
—Håller med. Så börja bygga.
Samåkningsfilen,
framför den svarta suven.
Se till att den hålls varm.
—Tror du att överföringen sker idag?
—Ja, det gör den.
Två skumma typer och en fånge
som tar en tur innan solen går upp.
Men det är nog bara
ett inledande möte.
Vogelmann hade två svarta portföljer
när han gick in i bilen.
Är det nåt annat
du har glömt att berätta?
Nej.
Nån detalj, som att en av dem
har ett raketgevär?
Jag var vaken i flera timmar
medan du sov. Jag glömde det.
Okej.
Du kunde ju ha låtit mig sova,
så hade hela saken varit ur världen.
Det borde jag ha gjort.
Räknar vi med portföljerna är det
70 procents chans att det sker nu.
De andra 30, då?
Vogelmann ska visa nån
pengarna eller varorna.
—Det beror på hans roll.
—Portföljerna...
Finanskvarteren?
Har du några idéer om vad som händer?
Jag kastar de idéer jag har,
för ingen av dem passar nu.
Det är inte färdigbyggt.
Ska jag skicka ditt genidiplom
eller vill du ha det i handen?
Väldigt snyggt.
Och det säger du
innan du använder dina bögprodukter?
Jag kan inte säga det efteråt.
—Ska vi gå förbi?
—Klockan 5.45.
Varför då?
Mötestidpunkten är säkert 5.30,
och de andra kan vara sena.
Om inte Vogelmann är sen.
Möjligt, men knappast sannolikt.
Och jag går förbi ensam.
—Jag brukar...
—Du är knappt här som det är.
Det är jag som ska ta
de större riskerna, här.
—Jag sminkar dig först.
—Gör det ordentligt.
—Jag gjorde graffiti förr.
—Och jag minns hur det såg ut.
—Du var inte bättre själv.
—Jag taggade bara.
Du försökte göra konst
och gjorde en pitbull—
—som mest liknade en sköldpadda.
STÄNGT
—Inget.
—Vi kan försöka hitta ett tak.
Vi kan bli sedda, eller komma
ifrån varann om det blir akut.
Det här är ett dumt ställe...
Vem fan är det?
De måste ha varit här
innan Vogelmann kom.
Det är de.
—Vilka?
—De två svarta.
De som körde Vogelmann.
—Ansjovis.
—Skit.
Vad händer, tror du?
De räknar med att bli sedda
vid nån tidpunkt.
Annars skulle
en förklädnad vara meningslös.
Vad handlar det om?
Rån? Kidnappning? Mord?
En eller fler av dem.
—Behöver du hjälp?
—Nej. Förlåt.
Kan du hålla hissen?
Håll den!
Jeffrey.
Släpp in mig, Jeffrey.
—Lås upp dörren.
—Jag var på toaletten, Kelly.
—Varför satte du på kedjan?
—Skulle inte du jobba?
—Man svarar inte med en fråga.
—Sluta skrika på mig.
Gå nerför trappan
och ta bussen till jobbet, nu.
—Öppna nu.
—Det kan jag inte.
—Det är klart att du kan.
—Jag vill, men jag kan inte.
Din mammaledighet är slut
och du har använt all semester—
—och alla sjukdagar
för att vara med Jackson.
Han behövde mig.
Jag tar väl hand om honom—
—och det kommer jag att göra
tills du kommer hem från jobbet.
—Jag hatar dig.
—Jag älskar dig dubbelt så mycket.
Du måste gå till jobbet. Idag.
Mitt jobb är så dumt.
Jag tjänar pengar på
att sälja bitar av mitt liv—
—så att rika människor
jag aldrig har träffat—
—kan lägga pengar på ställen
jag aldrig har sett.
Hur ska jag kunna prata om
bankkonton när mitt barn är här?
Jackson behöver blöjor,
kläder och den bästa barnmaten.
Han kommer att behöva skolsaker
och kanske tandställning, som jag.
Allt det kostar pengar,
och du tjänar mycket mer än jag.
Jag vet.
—Åk till jobbet nu, snälla.
—Okej.
Förlåt att jag sa att jag hatar dig.
—Jag vet att du inte menar det.
—Kan jag få se honom?
Bara genom öppningen?
Jag lovar att gå
om jag får se på honom.
Jag måste röra vid honom.
Sen lovar jag att gå.
Det löftet har du brutit förr,
och nyligen.
Svär du på ditt barns liv att du går
när du har rört vid honom?
Nej, nej, nej. Du måste säga det
högt, annars gäller det inte.
Jag svär på vårt barns liv
att jag åker till jobbet—
—när jag har rört vid honom.
Du svor på hans liv.
Vi ses när jag
kommer hem från jobbet.
Så söt.
—Hej.
—Välkommen tillbaka.
Milda makter och herren vare lovad!
Kan denna strålande bild av
moderskapet som kommer här—
—vara vår älskade
och saknade mrs Summer?
Välkommen tillbaka och grattis—
—till att ha satt
ett så fint barn till världen.
Tack, mr Edmington.
Vi har stora förväntningar på pojken.
—Förväntningar på global skala.
—Det har jag också.
I så fall är våra förväntningar
i linje med varann.
—Välkommen tillbaka.
—Kul att se dig.
Din frånvaro har varit
en börda för oss.
Din återvändo är en välsignelse.
—Det var bara tre månader.
—Icke desto mindre en dyster tid.
Du borde inte se så bra ut
efter en förlossning.
—Det är lite irriterande.
—Tack.
—Jag har gjort cupcakes.
—Med extra choklad.
—Din man hjälpte mig med det.
—Ett litet tecken på vår hängivenhet.
Mr Edmington, allihop,
tack för det här.
—Det var svårt att lämna babyn...
—Kommer det leveranser idag?
Inte så vitt jag vet.
Lyssna noga. Händerna i vädret
och håll dem där. Annars dör han.
Håll händerna uppsträckta.
Samarbeta.
Om ni gör en plötslig rörelse
skjuter vi er.
Om polisen dyker upp avrättas alla.
Sätt inte pengar före
ett hjärta som slår.
—Har ni förstått?
—Ja.
—Mr Edmington?
—Ja.
Finns det anställda nån annanstans?
Om det är så, hämta dem.
Du har 20 sekunder på dig.
Nej, det är ingen där.
Alla är här.
Är du säker på svaret?
—Du verkar osäker.
—Jag är säker på att alla är här.
Vi godtar svaret.
Om du har fel skär vi av
dina testiklar med den här.
Gör inget överilat nu.
—Alla är här, som jag sa...
—Du där.
Du verkar ärlig och lydig.
Bind allas händer.
Förutom chefens. Använd de här.
Bakbind dem, hårt.
Säg inget till nån,
då skjuter vi dig.
—Mr Edmington?
—Ja.
En av oss följer med dig ner till
bankfacken. Öppna alla.
Jag öppnar alla jag kan öppna.
Om vår man inte återvänder
med guld inom tre minuter—
—skjuter vi den där kvinnan.
4 rånare på N Bulwark Bank.
SKICKA POLI
Skicka det.
Kan ni se till att mitt barn
får den här?
Han heter Jackson.
—Han måste ha kört hitåt.
—Vet de att vi skuggar dem?
30 procent. Men jag hoppas
att de såg oss i Brownvine.
Hoppas du att de såg oss?
Ja, om de insåg att de är sedda
kanske de släpper planen.
Jag är glad
att dina prioriteringar har ändrats.
Civila är i fara. Det är viktigare
än pengar. Tvivlade du på det?
Lite, kanske.
Men det är bra att rensa luften.
Trusted Bank of North Bulwark.
—Är det där en skottglugg?
—Vad menar du?
Ser du öppningen
ovanför ordet "security"?
Det sitter nån där inne.
—Så det är ett rån?
—Japp.
—Väntar vi tills de kör iväg?
—Ja.
Det är ett rån
tills det blir nåt värre.
—Ska vi skära av flyktvägen?
—Det är meningslöst.
Finanskvarteren en vardag.
Vi kan inte konfrontera dem här.
—De kanske åker till P—huset?
—50 procent.
50 procent kan inte användas till nåt
vid en ja eller nej—fråga.
Jag hoppas att den här jäveln
inte blir för nyfiken.
"Banken öppnar igen om 15 minuter."
—Han kan ha sagt femtio.
—Förmodligen inte.
Han är som en cigarettreklam.
De lastar bilen.
Ansjovis.
Fan.
Vi kunde ha förhindrat det här.
—Tänker du säga nåt?
—Fokusera på det där.
Vi lät de där människorna bli dödade.
Har du inget att säga om det?
—Inget att säga om vår skuld?
—Dina italienska känslor säger allt.
—Dra åt helvete, din iskalla skit.
—Vad är det för opera?
Det var för sent att göra nåt.
Vi kunde ha varnat Bulwark—polisen
när de åkte från P—huset.
Chansen att de hade gjort skillnad
på de 16 minuterna—
—var inte 50 procent, inte ens 25.
Om du vill ringa Bulwark—polisen
eller FBI, så varsågod.
Men den där skåpbilen och killarna
i den kommer att vara borta—
—innan nån har tid att rycka ut.
Det är upp till oss.
Ni sa att ni bara skulle döda
i självförsvar. Ni lovade det.
Kör ut på motorvägen.
Det ni gjorde var helt onödigt.
Vill du fördjupa kritiken?
Ge oss din urbana synpunkt?
Han har inget mer att säga.
— Håll käften, nu.
Titta på vägen.
Vi klarar det här.
—Muscles, Slim.
—Ja?
Lägg era vapen i handskfacket.
Det var inte ett förslag.
Okej.
Täck vapnen med sportdelen.
Stäng locket.
—Stäng det.
—Det är stängt.
Vi hörde inte att det klickade.
Vi vill höra ett klick.
Öppna inte handskfacket
om jag inte har gett tillåtelse.
Okej.
Ser du nåt?
Nej, inget.
—Fan. Motorvägen.
—Vart tror du att de är på väg?
Nånstans på landet, där de
kan byta bil. Men var det är...
—Vi måste tanka snart.
—Det gör de också.
Vi stannar när de stannar.
—Har du dunkar i bilen?
—Var det en fråga?
—Tyst.
—Jag måste kissa.
Det var fel sorts tyst.
Säg ett ord till och du blir pirat.
Täck det.
Håll stilla.
Kissa.
—Slim.
—Ja?
Kom och kasta ut det här tantpisset.
Vi klarar det här.
Gör det du har fått betalt för
och glöm dem där bak.
Kommer du ihåg att din mamma
tog med oss hit ut på din födelsedag?
Dig, mig och minst tio andra ungar?
Det var några tjejer också—
—trots att vi inte ville ha med dem.
Men det var din systers vänner,
och ett par grannar, tror jag.
Du ville ha en glasstårta,
så den låg i en kylväska.
Vad föreställde den, nu igen?
—En tyrannosaurus rex.
—Visst, ja.
Nu minns jag. Det var en T—rex.
Och tänderna var gjorda av godismajs.
Men de var vita med röda spetsar,
så att det såg ut som blod.
Från bytet den hade ätit.
En stegosaurus, eller nåt.
Jag älskade dinosaurier då.
Och du blev skitsur när din mamma
gav mig den största biten.
Ja. Födelsedagsbarnet
ska ha den största biten.
Det står i mammahandboken.
Men hon visste nog att min mamma
inte tog hand om mig så bra.
Det visste hon.
Jag var alltid lite kär i henne.
Det visste hon också.
Tack, kompis.
—Vi klarar det här. Tillsammans.
—Ja.
—Är det nån som följer efter oss?
—Det är en...
Det är bara en grön pickup
och en grå bil—
—som körde på för en stund sen.
Var vaken.
Det är jag alltid.
Det är fem döda, två svårt skadade
och en som saknas.
Den sista är en gisslan.
—Banken hade fått massor av guld.
—Ingen slump.
Men för helvete.
Sex människors liv tog slut.
Sex människor dog.
Jag måste veta vad hon hade sagt,
om vi inte kommer tillbaka.
Vi kommer tillbaka.
100 procent?
Jag är på 80, kanske 85.
Du är på 70.
—På grund av din erfarenhet?
—Och för att jag inte är italienare.
Det är hennes svarare.
Hej, Denise. Jag... Jag har en tjänst
att be dig om. Det är viktigt.
Jag är ute och kör och behöver
lite information som finns hos mig.
Så om du orkar hämta dem
skulle jag verkligen uppskatta det.
De ligger i högerfickan
på min bruna kavaj.
Den med fiskbensmönster
som jag hade hos din syster sist.
Jag vet att det är olägligt,
men det skulle vara till stor hjälp.
Ring när du har hittat dem.
Det var det. Vi hörs.
Jag älskar dig. Hej då.
Inte det mest romantiska frieriet.
Denise är smart. Hennes svar
beror inte på hur jag friar.
—Jag ger dig...
—Ge mig ingen procentsats.
Se upp här framme.
Jag har sett det.
Vi kan väl köpa lite hämtmat
när vi är klara med det här.
Jag känner verkligen
för lite plastnudlar.
Okej.
—Muscles?
—Ja?
Följer nån efter oss? Den gröna
pickupen eller den grå bilen?
—Nej.
—Kolla speglarna.
—Det är bara rost och luft.
—Jag håller ögonen öppna.
Muscles?
Vem blinkar du för?
Ingen. Det var bara en vana.
Pungråtta.
Kylskåp. Död råtta.
Vi framme.
"Vi är framme."
Inte: "Vi framme".
Du förstod väl vad jag sa, eller hur?
—Eller hur?
—Titta framåt.
Han försöker piska upp stämningen.
—Är garagedörren orörd?
—Det ser ut så.
—Öppna den högra porten.
—Får jag ta ut pistolen nu, om...
Nej.
Pungråtta.
Kylskåp. Död råtta.
Ge mig nyckeln.
—Ge mig nyckeln.
—Skjut honom och använd den andra.
Den sitter i knippan jag gav Slim.
—Var är nyckeln?
—Har du kollat i din mammas röv?
Var är nyckeln?
Fråga en proktolog.
Håll ut.
Stick. Låt mig vara.
—Håll käften nu.
—Sluta, sluta! Henry, sluta.
Fan.
Allt det här är mitt fel, min idé.
Försvinn.
Henry! Hitta guldet
och ge mamma lite av det.
—Jag ska ta hand om henne.
—Köp henne en tv. En sån...
—Ser du nyckeln?
—Han har svalt den.
Och Slim är fortfarande där ute.
Ska vi köra förbi
och attackera bakifrån?
Vi måste skära av vägen för dem,
här och nu.
Det finns inget bättre,
mer ödsligt ställe för en eldstrid.
De har visst problem
med medhjälparna.
—Cheryl Reed lever fortfarande.
—Fordonet ser bepansrat ut.
—Tvingar de henne att städa upp?
—75 procent.
—De sista 25 procenten, då?
—Jag vet inte. Nåt mystiskt.
Det här är överdrivet.
—Du läcker.
—Jag vet.
—Bli inte skjuten.
—De har inte rätt vinkel.
Om de inte går ner på marken. Jag är
redan här, så jag kan skjuta först.
—Lärde du dig det i armén?
—Geometrilektioner.
Såg vad som hände med den andre?
Den smala svarta? Nej.
Han försvann nog
under den första omgången.
Det är en okänd faktor
vi inte behöver.
Sätt igång festen.
Missade du?
Var inte en skit.
Den där bunkern på hjul
har punkteringsfria däck.
Ta ut magen så att nyckeln
inte hamnar i tarmarna.
Okej.
Tror du att de är poliser?
Bara om de är korrupta
och är ute efter guldet.
Jag tror att det är Slims folk.
Fokusera på jobbet. De är inte
beväpnade för strid mot oss.
—Det är en ljus säck som liknar...
—Jag vet.
Stick inte hål på levern.
Den stinker, särskilt hos svarta.
Skicka ut honom så kör vi.
Hylsor.
Ska vi ringa in det anonymt?
Vi är inte rustade för det här.
Det här börjar bli skumt.
In i bilen.
—Ska vi ta dem?
—100 procent.
—Bra att du sa nåt.
—Du hörde mig knäppa mig.
—Kan man läsa hennes adress?
—Absolut.
—Hon är yngre än hon ser ut.
—Hon har säkert fött barn.
Bor nån du älskar
på den här adressen?
Fotot och lite otrevliga
instruktioner skickas till våra män—
—om du inte gör som vi säger.
—Nu rinner bensinen ut.
—Ja, jag är inte döv.
Det bekymrar mig.
Ska vi säga nåt, att vi är poliser?
Nej, det ökar risken för ett
gisslandrama med 60 procent.
Hör ni! Rövskallar!
Lyssna nu.
Det här är det enda erbjudande ni
får. Vi är bara ute efter guldet.
Låt guldtackorna ligga och kom ut,
så låter vi er sticka.
Om ni stannar i skåpbilen
dödar vi er alla.
Vogelmann, hantlangare ett och två,
tjejen, alla.
Hämta behållaren.
—Med tårgas?
—Bensin.
Börja mötet utan mig.
Jag kommer lite senare.
Budgeten tar inte höjd för
rullstolsramper och metalldetektorer.
Jag ska göra en grej för Tony
så kan vi prata om det senare.
Tack. Hej då.
Ni har 45 sekunder på er
att komma ut.
Ni har 15 sekunder.
Det ser ut som en kvinna, men kolla.
Det är en kvinna.
Mrs Reed?
Vad har hänt med Vogelmann
och hantlangarna?
Kan du krypa till baksidan
om vår bil?
—Kan du höra mig?
—Jag är på väg.
Fortsätt. Du är jätteduktig.
Du är nästan här.
Mår du bra?
Kom hit.
Jag vill inte se vad som
gömmer sig här under.
Bilen var helt oskyldig.
—Jag kör dig till akuten.
—Nej, det gör för ont.
Och det finns ingen anledning.
—Jag vet inte vad jag ska säga.
—Det finns inget att säga.
Jag hoppas bara inte...
...att man minns mig för
det här misstaget.
—Jag håller ditt namn utanför.
—Jag hoppas det.
Det gör jag.
Ska jag svara?
—Hon har ringt.
—Jag vet.
—Jag skriver åt dig.
—Koden är...
Jag kan den.
—Låt mig hålla den.
—Här.
—Jag är ledsen.
—Det var inte det jag ville höra.
—Ska jag ha sönder den?
—Ja.
Helvete!
Fan!
Bra?
—Jag ger upp.
—Kom ut med händerna över huvudet.
Jag måste till sjukhu...
Släng bensindunken, nigger!
—Du får inte bränna pengarna.
—Guld brinner inte.
Det får inte smältas.
Det finns kontanter här också.
—Vill du ta hand om Vogelmann själv?
—Nej, du är experten.
Se dig omkring.
Du kan avrätta
nakna kvinnor och allt.
Din skit.
Nästa kula är inte en varning.
Fin skottsäker väst du har.
Den får dig att se smal ut.
Som när en kvinna tar på sig korsett.
Snyggare än vindjackan du hade
när du stampade på mexikanen.
—När såg du mig?
—När ni körde förbi banken.
Och två gånger när ni
följde efter oss på motorvägen.
—Vad vill du?
—Stanna där, bara.
Så att jag kan tacka dig
för att du knäppte de här jävlarna.
Gör de flesta avstängda snutar så?
Rånar de bankrånare?
Varför tar du av den?
Jag måste stoppa blödningen
med remmen.
Okej.
Jag ska ställa några frågor.
Om du snackar skit—
—skickar jag videon när man ser dig
döda kvinnan till nyheterna.
Jag hade en bra vinkel och filmade
när du tog av dig masken.
—Fråga på.
—Vad vet Bulwark—polisen...
—Nigger.
—Detsamma.
—Vi kan väl prata om det här?
—Jag lyssnar.
Vi städar upp här
och delar på guldet.
Vi kan fortsätta slåss
tills vi är lemlästade eller döda—
—eller så blir vi båda rika.
Jag ser inget dilemma här.
Det är ett dilemma om man ska lita på
en korrupt jävla snut eller inte.
Jag vet bara att du
skiter fullständigt i löften du ger.
Min dotter blev överfallen
för femte gången för två dagar sen.
Min fru har multipel skleros
och kan inte ens gå utan käpp.
Jag behöver det här.
—70/30.
—60/40.
Okej.
—Är det en flyktbil där inne?
—Polisen är smart.
—Den här måste dumpas i sjön.
—Okej.
Vi lastar av vapnen tillsammans,
långsamt, så att ingen frestas.
Okej.
Våra vänner, då?
Vi kan inte låta dem ligga här.
Och vi kan inte ta med oss dem
utan att riskera att upptäckas.
Vi begraver dem.
Vi visste inte att de skulle
ta en kvinna.
Ingen skulle bli skjuten
om vi inte blev attackerade.
Trodde du på det
eller vill du bara tro på det?
Det finns inga vapen här inne.
—Det var många i skåpbilen.
—Jag håller ord. 60/40.
—Vi går in i skåpbilen samtidigt.
—Det funkar för mig.
Det kommer inte
att dofta gott där inne.
—Vi lägger guldet här.
—Varför då? Vraket är ju dött.
Jag ska sitta och styra i den. Du ska
inte få köra iväg med allt i din bil.
Du är så paranoid att det smittar.
—Jag vill bara undvika frestelse.
—Polisen är präst.
—Vi tar det långsamt.
—Det blir bra.
Det luktar som om
alla har skitit på sig.
Håll fingrarna borta från vapnen.
Gör din dotter honnör för dig
på fars dag?
Hon visar respekt.
Ligger allt i väskorna?
Ja, förutom några småbitar
på betongen.
—Jag släpper loss den här.
—Okej. Jag hämtar väskorna.
Ledsen.
Kör inte för nära leran.
Är du lågstadielärare och van vid
barn som inte vet skit?
Du menade säkert
"som inte vet ett skit".
—Du förstod, eller hur?
—Ja.
Men du är mycket smartare
än du låter, har jag märkt.
Det är bra att bli underskattad.
Är du rädd för att jag ska
förväxla bilen med en ubåt?
Håll dig lugn.
—Vad fan gör du?
—Jag är försiktig. Hit med mobilen.
—Videon är min försäkring.
—Nej.
Du kan peka ut mig om du måste.
Jag kan göra samma sak mot dig.
Så vi håller båda tyst.
Med videon kan du utpressa mig,
eller skicka den till nån.
Det hände inte.
Vi har ett avtal, 60/40.
Jag tar bara bort frestelsen.
—Ta bort pistolen från min hals.
—Ge mig mobilen och koden.
—Ta bort den.
—Jag vill inte göra dig...
Din jävla idiot.
Jag tänkte inte utpressa dig.
Du skulle ha litat på mig.
Innan det här
har jag bara stulit bilar—
—och slagit ner jäveln
som gjorde min bror invalid.
Jag har aldrig dödat nån förut.
Fan.
Begrav min vän.
Jag vill inte att han ska bli
inblandad i det här.
—Okej.
—Tack.
Är det sant att din dotter
har blivit överfallen?
—Och att din fru har MS?
—Det är sant.
—Okej, jag ger dem nåt.
—40 procent.
Jag ger inte 40.
Men jag ska ta hand om dem.
Jag är ledsen att du får ligga här
med poliserna, men så får det bli.
När det här är glömt kommer jag
tillbaka och begraver dig på riktigt.
ELVA MÅNADER SENARE...
Hej, Henry. Christopher kan
göra klart det här i gästrummet.
Det är inga problem. Du gillar ju att
se ut över havet när du får massage.
Du har fått post.
Det var visst från din aktiemäklare.
Jag orkar inte titta på siffror nu.
Är Ethan hemma? Eller hos Jeremy?
—Han är i spelrummet.
—Okej.
—Vill du ha sushi till middag?
—Jag kan laga nåt åt dig.
Tack. Jag äter gärna din mat.
Är spelet bra?
—Är du klar med allt?
—Ja, äntligen.
—Hej, älskling.
—Det kom ett paket...
Stäng dörren.
Jag tror att det är från pappa.
—Vad står det på returadressen?
—Ridgeman och en postbox.
Få se.
—Den var tung.
—Jag kan hjälpa dig att öppna den.
Nej, den är adresserad till mig,
och jag vill öppna den själv. Ensam.
—Mamma, jag vill...
—Sara.
Okej.
Jag har inte kunnat laga mat,
så jag har beställ hämtmat.
Puss?
Tack.
Kan du pausa?
När jag var ute för att skicka
paketet tänkte jag på spelet—
—vi spelade
innan allt förändrades för oss.
Det där i djungeln.
Har du det fortfarande?
"Shotgun Safari"? Ja.
Är du redo?
Ja. Nu jagar vi lejon.
Översättning: Tilda Appelberg
Scandinavian Text Service 2019
Ansvarig utgivare: Anders Melin